1 | En undervisning Davids. Säll är den, hvilkom öfverträdelsen förlåten är, dem synden öfverskyld är. |
2 | Säll är den menniska, som Herren icke tillräknar missgerning; i hvilkens anda ingen falskhet är. |
3 | Ty då jag ville förtigat, försmäktade min ben, genom min dagliga gråt. |
4 | Ty din hand var dag och natt svår på mig, så att min vätska borttorkades, såsom det om sommaren torrt varder. Sela. |
5 | Derföre bekänner jag dig mina synd, och förskyler intet mina missgerning. Jag sade: Jag vill bekänna för Herranom min öfverträdelse; då förlätst du mig mine synds missgerning. Sela. |
6 | För detta skola alle helige bedja dig i rättom tid; derföre, när store vattufloder komma, skola de intet räcka intill dem. |
7 | Du äst mitt beskärm, bevara mig dock för ångest; att jag förlossad må ganska gladeliga fröjdas. Sela. |
8 | Jag vill undervisa dig, och lära dig vägen, den du vandra skall; jag skall leda dig med mine ögon. |
9 | Varer icke såsom hästar och mular, som intet förstånd hafva; hvilkom man måste lägga bett och betsel i munnen, om de icke till dig vilja. |
10 | Den ogudaktige hafver många plågor; men den som hoppas uppå Herran, honom skall barmhertighet omfatta. |
11 | Fröjder eder af Herranom, och varer glade, I rättfärdige; och berömmer eder, alle I fromme. |