1 | Så hörer nu detta, I Prester, och akta häruppå, du Israels hus, och fattat i öronen, du Konungens hus; ty ett straff varder öfver eder gångandes. I som ena snaro i Mizpa ställt hafven, och ett utsträckt nät i Thabor. |
2 | De slagta fast mycket, och bedraga folket dermed; derföre måste jag straffa dem allasamman. |
3 | Jag känner Ephraim väl, och Israel är för mig intet fördold; att Ephraim är en sköka, och Israel en sluna. |
4 | De tänka intet dertill, att de måtte vända sig till sin Gud; ty de hafva ett skökohjerta, och sköta intet om Herran. |
5 | Derföre skall Israels högfärd för deras ansigte ödmjukad varda; och skola både Israel och Ephraim falla för deras ondskos skull; ock skall Juda falla med dem. |
6 | Så skola de komma med sin får och fä, till att söka Herran, och dock intet finna honom; ty han hafver vändt sig ifrå dem. |
7 | De förakta Herran, och föda främmande barn; derföre skall ock nymånaden uppfräta med dem deras offer. |
8 | Ja, blåser i basun i Gibea; ja, trummeter i Rama; ja, roper i BethAven, på hinsidon BenJamin. |
9 | Ty Ephraim skall ett öde varda, på den tid jag dem straffandes varder. Derom hafver jag Israels slägte troliga varnat. |
10 | Juda Förstar äro like dem som utflytta råmärke; derföre vill jag utgjuta mina vrede öfver dem, lika som vatten. |
11 | Ephraim lider väld, och varder plågad; deruti sker honom rätt; ty han hafver gifvit sig uppå menniskobud. |
12 | Jag är Ephraim såsom en mal, och Juda huse en plåga. |
13 | Och då Ephraim kände sina krankhet, och Juda sitt sår, drog Ephraim bort till Assur, och sände till Konungen i Jareb; men han kunde intet hjelpa eder, eller hela edart sår. |
14 | Ty jag är Ephraim lika som ett lejon, och Juda huse lika som ett ungt lejon. Jag, jag rifver, och går min väg; jag förer dem bort, och ingen kan undsätta dem. |
15 | Jag vill gå åter till mitt rum igen, tilldess de känna sina skuld, och söka mitt ansigte. |