1 | Och låg en man krank, benämnd Lazarus, af Bethanien, af Marie och hennes systers Marthe by. |
2 | Och var Maria den som smorde Herran med smörjelse, och torkade hans fötter med sitt hår; hvilkens broder, Lazarus, låg sjuk. |
3 | Så sände hans syster till honom, och sade: Herre, si, den du kär hafver, ligger sjuk. |
4 | När Jesus det hörde, sade han: Denne sjukdomen är icke till döds, utan till Guds äro; att Guds Son skall deraf ärad varda. |
5 | Och hade Jesus Martham, och hennes syster, och Lazarum kär. |
6 | När han då hörde, att han var sjuk, blef han der i samma rummet två dagar. |
7 | Derefter sade han till Lärjungarna: Låt oss åter gå in i Judeen. |
8 | Lärjungarna sade till honom: Rabbi, nu ville Judarna stena dig; och åter går du dit? |
9 | Jesus svarade: Äro icke tolf timmar om dagen? Hvilken som vandrar om dagen, han stöter sig icke; ty han ser denna verldenes ljus. |
10 | Men den som vandrar om nattena, han stöter sig; ty ljuset är icke i honom. |
11 | Detta talade han; och sedan sade han till dem: Lazarus, vår vän, sofver; men jag går att uppväcka honom af sömnen. |
12 | Då sade hans Lärjungar: Herre, sofver han, så varder det bättre med honom. |
13 | Men Jesus talade om hans död; och de mente, att han hade talat om lekamlig sömn. |
14 | Så sade då Jesus uppenbarliga: Lazarus är död. |
15 | Och jag gläds för edra skull, att jag icke var der, på det I tro skolen; men låter oss gå till honom. |
16 | Då sade Thomas, som kallas Tvilling, till Lärjungarna: Låt ock oss gå, att vi må dö med honom. |
17 | Då kom Jesus, och fann honom redo hafva legat fyra dygn i grafvene. |
18 | Och var Bethanien icke långt ifrå Jerusalem, vid femton stadier vägs. |
19 | Och månge af Judarna voro komne till Martha och Maria, att de skulle hugsvala dem öfver deras broder. |
20 | När Martha hörde att Jesus kom, lopp hon emot honom; men Maria satt hemma. |
21 | Då sade Martha till Jesum: Herre, hade du varit här, hade min broder icke blifvit död. |
22 | Men jag vet ännu, att allt det du bedes af Gudi, det varder Gud gifvandes dig. |
23 | Sade Jesus till henne: Din broder skall stå upp igen. |
24 | Sade Martha till honom: Jag vet, att han skall uppstå i uppståndelsen, på yttersta dagen. |
25 | Sade Jesus till henne: Jag är uppståndelsen och lifvet; hvilken som tror på mig, han skall lefva, om han än död blefve; |
26 | Och hvar och en som lefver, och tror på mig, han skall icke dö evinnerliga; tror du det? |
27 | Sade hon till honom: Ja, Herre, jag tror, att du äst Christus, Guds Son, som komma skulle i verldena. |
28 | Och när hon detta hade sagt, gick hon bort, och kallade Maria, sina syster, lönliga, och sade: Mästaren är kommen, och kallar dig. |
29 | När hon det hörde, stod hon straxt upp, och kom till honom. |
30 | Ty Jesus var icke än då kommen in i byn; utan var på samma rum, der Martha hade kommit emot honom. |
31 | Då nu Judarna, som med henne voro i huset, och hugsvalade henne, sågo Maria, att hon stod hasteliga upp och gick ut, följde de henne, och sade: Hon går till grafvena, att hon skall gråta der. |
32 | Då Maria kom dit som Jesus var, och såg honom, föll hon till hans fötter, och sade till honom: Herre, hade du varit här, vore min broder icke död. |
33 | När Jesus såg henne gråta, och Judarna, som voro komne med henne, ock gråta, förbittrade han sig i Andanom, och bedröfvades i sig sjelf; |
34 | Och sade: Hvar laden I honom? Sade de till honom: Herre, kom och se. |
35 | Och Jesus gret. |
36 | Då sade Judarna: Si, huru kär hade han honom! |
37 | Men somlige af dem sade: Kunde icke han, som öppnade dens blindas ögon, hafva så gjort, att denne icke blifvit död? |
38 | Då förbittrades åter Jesus i sig sjelf, och kom till grafvena. Och det var en kula; och en sten lagd deruppå. |
39 | Sade Jesus: Tager bort stenen. Sade till honom Martha, hans syster som död var: Herre, han luktar redo; ty han hafver varit död i fyra dygn. |
40 | Jesus sade till henne: Sade jag icke dig, att, om du trodde, skulle du få se Guds härlighet? |
41 | Då togo de stenen bort af rummet, der den döde lagder var. Och Jesus hof upp sin ögon, och sade: Fader, jag tackar dig, att du hafver hört mig. |
42 | Dock vet jag, att du hörer mig alltid; men för folkets skull, som här omkring står, säger jag det, på det de tro skola, att du mig sändt hafver. |
43 | Och då han det sagt hade, ropade han med höga röst: Lazare, kom ut. |
44 | Och han, som död var, kom ut, bunden om händer och fötter med svepekläde; och hans ansigte var förtäckt med en svetteduk. Jesus sade till dem: Löser honom, och låter honom gå. |
45 | Då trodde månge af Judarna på honom, som komne voro till Maria, och sågo det Jesus gjorde. |
46 | Men somlige gingo bort till de Phariseer, och sade dem hvad Jesus hade gjort. |
47 | Då församlade de öfverste Presterna och Phariseerna ett Råd, och sade: Hvad göre vi? Ty denne mannen gör mång tecken. |
48 | Låte vi honom så blifva, då tro alle på honom; och de Romare komma, och taga bort vårt land och folk. |
49 | Men en af dem, vid namn Caiphas, som var öfverste Prest på det året, sade till dem: I veten intet; |
50 | Ej heller besinnen I, att oss är bättre att en man dör för folket, än att allt folket skulle förgås. |
51 | Det sade han icke af sig sjelf; men efter han var öfverste Prest om det året, propheterade han; ty Jesus skulle dö för folket; |
52 | Och ej allenast för folket, utan att han församla skulle Guds barn, som förströdde voro. |
53 | Ifrå den dagen rådslogo de emellan sig, att de skulle döda honom. |
54 | Så vandrade nu icke Jesus mer uppenbarliga ibland Judarna; utan gick dädan i den landsändan vid öknen, i en stad som heter Ephrem; och vistades der med sina Lärjungar. |
55 | Och instundade då Judarnas Påska; och månge gingo utaf landet upp till Jerusalem, för Påska, att de skulle rena sig. |
56 | Då sökte de efter Jesum, och talades vid emellan sig, ståndande i templet: Hvad synes eder, att han är icke kommen till högtidsdagen? |
57 | Och hade öfverste Presterna och de Phariseer budit på, att hvilken som visste hvar han vore, skulle han det kungöra, att de måtte gripa honom. |