1 | Så förmanar jag nu eder, käre bröder, vid Guds barmhertighet, att I utgifven edor lekamen till ett offer, som är lefvande, heligt och Gudi behageligit, edra skäliga Gudstjenst. |
2 | Och håller eder icke efter denna verldena; utan förvandler eder med edars sinnes förnyelse, att I mågen förfara hvad Guds gode, behaglige och fullkomlige vilje är. |
3 | Ty jag säger, igenom den nåd som mig gifven är, hvarjom och enom af eder, att ingen hålle mer af sig, än honom bör hålla; utan hålle sig så, att der är måtta med, efter som Gud hafver utdelat hvarjom och enom trones mått. |
4 | Ty såsom vi uti en lekamen hafve många lemmar, men alle lemmar hafva icke allt samma ämbete; |
5 | Så äre vi nu månge en lekamen i Christo, men inbördes äre vi hvarsannars lemmar; |
6 | Och hafve åtskilliga gåfvor, efter den nåd som oss gifven är. Hafver någor Prophetiam, så vare hon ens med trone. |
7 | Hafver någor ett ämbete, så akte han derpå; lärer någor, så akte han på lärona. |
8 | Förmanar någor, så akte han på förmaningen; gifver någor, så gifve uti enfaldighet; regerar någor, så regere med omsorg; gör någor barmhertighet, så göre det med fröjd. |
9 | Kärleken vare utan skrymtan; hater det onda, blifvandes vid det godt är. |
10 | Varer hvar med annan vänlige, uti broderlig kärlek; den ene förekomme den andra med inbördes heder. |
11 | Varer icke tröge uti det I hafven för händer; varer brinnande i Andanom; skicker eder efter tiden. |
12 | Varer glade i hoppet; tålige i bedröfvelse; håller på bedja. |
13 | Deler edart till de heligas nödtorft; herberger gerna. |
14 | Taler väl om dem som gå efter edart argasta; taler väl, och önsker dem icke ondt. |
15 | Glädjens med dem som glade äro; och gråter med dem som gråta. |
16 | Ens till sinnes med hvarannan; håller icke mycket af eder sjelfva; utan håller eder lika vid dem som ringa äro; håller eder icke sjelfva för kloka, |
17 | Görer ingom ondt för ondt; vinnlägger eder om det som ärligit är, inför hvar man. |
18 | Om möjeligit är, så mycket som till eder står, så hafver frid med alla menniskor. |
19 | Hämnens eder icke sjelfve, käre vänner; utan låter (Guds) vrede hafva rum; ty det är skrifvet: Min är hämnden, jag skall vedergällat, säger Herren. |
20 | Om nu din ovän hungrar, så gif honom mat; törster han, så gif honom dricka; när du det gör, så församlar du glödande kol på hans hufvud. |
21 | Låt dig icke öfvervunnen varda af det onda; utan öfvervinn det onda med det goda. |