| 1 | Då hof Jacob sin fot upp, och gick in i det land, som öster ut ligger. |
| 2 | Och såg sig om, och si, der var en brunn på markene; och si, tre hjordar med får der när; förty hjordarne måste dricka af brunnenom; och låg en stor sten för hålet på brunnenom. |
| 3 | Och de plägade der församla alla hjordarna, och vältra stenen ifrå brunnshålet, och vattna fåren, och lade så åter stenen för hålet i sitt rum igen. |
| 4 | Och Jacob sade till dem: Mine bröder, hvadan ären I? De svarade: Vi äre af Haran. |
| 5 | Han sade till dem: Kännen I ock Laban Nahors son? De svarade: Vi känne honom väl. |
| 6 | Han sade: Går honom ock väl i hand? De svarade: Honom går väl i hand: Och si, der kommer hans dotter Rachel med fåren. |
| 7 | Han sade: Det är ännu bittida dags, och är icke ännu tid drifva boskapen hem; vattner fåren, och går bort med dem i bet. |
| 8 | De svarade: Vi kunne icke, förra än du alle hjordarne komma tillsamman, och vi vältre stenen ifrå brunnshålet, och vattne så fåren. |
| 9 | Medan han ännu talade med dem, kom Rachel med sins faders får; förty hon vaktade fåren. |
| 10 | Då Jacob såg Rachel, Labans sins moderbroders dotter, och Labans sins moderbroders får, gick han till, och vältrade stenen ifrå hålet på brunnenom, och vattnade Labans sins moderbroders får. |
| 11 | Och kysste Rachel; hof upp sina röst, och gret. |
| 12 | Och kungjorde henne, att han var hennes faderbroders och Rebeckas son. Då lopp hon, och kungjorde det sinom fader. |
| 13 | Då nu Laban hörde om Jacob sin systerson, lopp han emot honom, och tog honom i famn, och kyssten, och hade honom in i sitt hus. Då förtäljde han honom allt, huru tillgått var. |
| 14 | Då sade Laban till honom: Nu väl, du äst mitt ben och mitt kött: Och när han nu en månad långt hade varit när honom, |
| 15 | Sade Laban till Jacob: Ändock du äst min broder, skulle du fördenskull tjena mig för intet? Säg, hvad skall vara din lön? |
| 16 | Och Laban hade två döttrar; den äldsta het Lea, och den yngsta het Rachel. |
| 17 | Men Lea var klenögd; Rachel var väl skapad, och hade ett dägeligit ansigte. |
| 18 | Till henne fick Jacob kärlek, och sade: Jag vill tjena dig i sju år för Rachel dina yngsta dotter. |
| 19 | Laban svarade: Det är bättre jag gifver dig henne, än enom androm; blif när mig. |
| 20 | Så tjente Jacob i sju år för Rachel; och tyckte honom det vara få dagar, så kär hade han henne. |
| 21 | Och Jacob sade till Laban: Få mig mina hustru; ty nu är tid, att jag kommer i säng med henne. |
| 22 | Då böd Laban allt folket der omkring, och gjorde bröllop. |
| 23 | Men om aftonen tog han Lea sina dotter, och hade henne in till honom: Och han låg när henne. |
| 24 | Och Laban fick sine dotter Lea Silpa till ena tjenstepigo. |
| 25 | Om morgonen, si, då var det Lea: Och han sade till Laban: Hvi hafver du det gjort mig? Hafver jag icke tjent dig för Rachel? Hvi hafver du bedragit mig? |
| 26 | Laban svarade: Man gör icke så i våro lande, att man gifver ut den yngsta förr än den äldsta. |
| 27 | Håll dessa veckona ut, så vill jag ock gifva dig denna med, för den tjenst, som du ännu skall tjena mig i androm sju år. |
| 28 | Jacob gjorde så, och höll de veckona ut; då gaf han honom Rachel sina dotter till hustru. |
| 29 | Och Laban gaf Rachel sine dotter Bilha till ena tjenstepigo. |
| 30 | Så låg han ock när Rachel, och hade Rachel kärare än Lea; och tjente honom framdeles i de andra sju åren. |
| 31 | Men då Herren såg, att Lea vardt vanvörd, gjorde han henne fruktsamma, och Rachel ofruktsamma. |
| 32 | Och Lea vardt hafvande, och födde en son, den kallade hon Ruben, och sade: Herren hafver sett till min förtryckelse; nu varder min man hafvandes mig kär. |
| 33 | Och vardt åter hafvande, och födde en son, och sade: Herren hafver hört, att jag är vanvörd, och hafver desslikes denna gifvit mig; och kallade honom Simeon. |
| 34 | Åter vardt hon hafvande, och födde en son, och sade: Nu varder min man åter hållandes sig till mig, ty jag hafver födt honom tre söner; derföre kallade hon honom Levi. |
| 35 | Fjerde reso vardt hon hafvande, och födde en son, och sade: Nu vill jag tacka Herranom; derföre kallade hon honom Juda, och vände så igen att föda. |
