| 1 | Efter Sauls död, då David igenkommen var ifrå de Amalekiters slagtning, och hade blifvit två dagar i Ziklag, |
| 2 | Si, på tredje dagen kom en man ifrå Sauls här, med sönderrifven kläder, och jord på hans hufvud. Och som han kom till David, föll han ned på jordena, och tillbad. |
| 3 | Men David sade till honom: Hvadan kommer du? Han sade till honom: Ifrån Israels här hafver jag flytt. |
| 4 | David sade till honom: Säg mig, huru tillgånget är. Han sade: Folket är flydt af stridene, och mycket folk är fallet; dertill är ock Saul död, och hans son Jonathan. |
| 5 | David sade till den ynglingen, som detta bådade: Hvaraf vetst du, att Saul och hans son Jonathan äro döde? |
| 6 | Ynglingen, som detta bådade, sade: Jag kom oförvarandes upp på Gilboa berg; och si, Saul böjde sig neder på sitt spjut, och vagnar och resenärer jagade efter honom. |
| 7 | Och han vände sig om, och fick se mig, och kallade mig, och jag sade: Här är jag. |
| 8 | Och han talade till mig: Ho äst du? Jag sade till honom: Jag är en Amalekit. |
| 9 | Och han sade till mig: Kom hit till mig, och dräp mig; ty ångest hafver begripit mig; ty mitt lif är ännu allt helt i mig. |
| 10 | Så gick jag till honom, och drap honom; förty jag visste väl, att han icke skulle kunna lefva efter hans fall; och jag tog kronona af hans hufvud, och armsmidet af hans arm, och hafver burit det hit till dig, min herra. |
| 11 | Då fattade David sin kläder, och ref dem sönder, och alle de män, som när honom voro; |
| 12 | Och jämrade sig, och greto, och fastade allt intill aftonen öfver Saul och Jonathan hans son; och öfver Herrans folk, och öfver Israels hus, att de genom svärd fallne voro. |
| 13 | Och David sade till ynglingen, som honom det bådat hade: Hvadan äst du? Han sade: Jag är en främling, en Amalekits son. |
| 14 | David sade till honom: Hvi hafver du icke fruktat dig komma dina hand vid Herrans smorda, till att dräpa honom? |
| 15 | Och David sade till en af sina unga män: Fram, och slå honom. Och han slog honom, att han blef död. |
| 16 | Då sade David till honom: Ditt blod vare öfver ditt hufvud; ty din mun hafver talat emot dig sjelf, och sagt: Jag hafver dräpit Herrans smorda. |
| 17 | Och David klagade denna klagan öfver Saul och Jonathan hans son; |
| 18 | Och befallde, att man skulle lära Juda barn bågan: Si, det är skrifvet uti den redeligas bok: |
| 19 | De ädlaste i Israel äro slagne på din berg; huru äro de hjeltar fallne! |
| 20 | Bebåder det icke i Gath, förkunner det icke på gatomen i Askelon; på det att de Philisteers döttrar sig icke fröjda skola, att de oomskornas döttrar icke glädjas skola. |
| 21 | I Gilboa berg, komme på eder hvarken dagg eller regn, icke heller vare åkrar, der häfoffer af kommer; förty der är de hjeltars sköld afslagen, Sauls sköld, likasom han icke hade varit smord med oljo. |
| 22 | Jonathans båge felade icke, och Sauls svärd kom aldrig fåfängt igen ifrå de slagnas blod, och ifrå de hjeltars fetma. |
| 23 | Saul och Jonathan, ljuflige och täcke medan de lefde, äro också icke åtskiljde i döden; raskare än örnar, och starkare än lejon. |
| 24 | I Israels döttrar, gråter öfver Saul, den eder klädde med rosenfärgo i kräselighet, och prydde eder med gyldene klenodier på edor kläder. |
| 25 | Huru äro de hjeltar så fallne i stridene; Jonathan är slagen på dina högar. |
| 26 | Jag sörjer om dig, min broder Jonathan; du hafver varit mig mycket kär; din kärlek var mig närmare än qvinnokärlek. |
| 27 | Huru äro de hjeltar fallne, och vapnen borto blefne! |
