| 1 | Och David talade för Herranom denna visones ord, den tid då Herren hade hulpit honom ifrån alla hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand; |
| 2 | Och sade: Herren är min klippa, och min borg, och min Frälsare. |
| 3 | Gud är min tröst, på honom vill jag trösta; min sköld och mine helsos horn; mitt beskärm, och min tillflykt, min Frälsare, du som mig hjelper ifrån orätt. |
| 4 | Jag vill lofva och åkalla Herran, så blifver jag ifrå mina fiendar förlossad. |
| 5 | Ty dödsens förderf hade omhvärft mig; och Belials bäcker hade förskräckt mig. |
| 6 | Helvetes band omhvärfde mig; och dödsens snaror öfverföllo mig. |
| 7 | När jag bedröfvad är, vill jag åkalla Herran, och ropa till min Gud, så hörer han mina röst utaf sitt tempel; och mitt rop kommer för honom i hans öron. |
| 8 | Jorden bäfvade och skalf; himmelens grundvalar hafva sig rört, och gifvit sig, då han var vred. |
| 9 | Rök gick upp utaf hans näso, och förtärande eld utaf hans mun; så att det ljungade deraf. |
| 10 | Himmelen böjde han, och steg neder; och mörker var under hans fötter. |
| 11 | Och han steg på Cherub, och flög, och syntes på vädrens vingar. |
| 12 | Hans tjäll kringom honom var mörker, och svart tjockt moln. |
| 13 | Af skenet för honom brann det med ljungande. |
| 14 | Herren dundrade af himmelen; och den Högste lät utgå sitt dunder. |
| 15 | Han sköt sina pilar, och förströdde dem; han lät ljunga, och förskräckte dem. |
| 16 | Då såg man vattnet uppvälla; och jordenes grund vardt blottad genom Herrans straff, och genom hans näsos anda och blåst. |
| 17 | Han sände utaf höjdene, och hemtade mig, och drog mig utu stor vatten. |
| 18 | Han frälste mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro; |
| 19 | De mig öfverföllo i mine olyckos tid; och Herren är min tröst vorden. |
| 20 | Han hafver utfört mig på rymdena. Han tog mig ut; förty han hade lust till mig. |
| 21 | Herren gör väl vid mig efter mina rättfärdighet; han betalar mig efter mina händers renhet. |
| 22 | Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig vorden emot min Gud. |
| 23 | Förty alla hans rätter hafver jag för ögon; och hans bud kastar jag icke ifrå mig. |
| 24 | Men jag är utan vank för honom, och bevarar mig för synd. |
| 25 | Derföre vedergäller mig Herren efter min rättfärdighet; efter min renhet för hans ögon. |
| 26 | Med de heliga äst du helig; med de fromma äst du from. |
| 27 | Med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog. |
| 28 | Ty du hjelper det elända folk; och med din ögon förnedrar du de höga. |
| 29 | Ty du, Herre, äst min lykta; Herren upplyser mitt mörker. |
| 30 | Förty med dig kan jag nederslå krigsfolk; och genom min Gud springa öfver muren. |
| 31 | Guds vägar äro utan brist; Herrans tal är genomluttradt; han är en sköld allom dem som hoppas till honom. |
| 32 | Ty hvilken är en Gud, utan Herren? Och hvilken är en tröst, utan vår Gud? |
| 33 | Gud styrker mig med kraft, och visar mig en väg utan brist. |
| 34 | Han gör mina fötter lika som hjortars; och sätter mig uppå mina höjder. |
| 35 | Han lärer mina händer strida, och drifver mina armars kopparbåga. |
| 36 | Och du gifver mig dine helsos sköld; och när du förnedrar mig, gör du mig storan. |
| 37 | Du gör rum för mig till att gå, att mina fötter icke slinta. |
| 38 | Jag vill jaga efter mina fiendar, och förgöra dem; och vill icke omvända, tilldess jag gör en ända med dem. |
| 39 | Jag vill förgöra dem, och nederslå dem, och de skola icke stå mig emot; de måste falla under mina fötter. |
| 40 | Du kan omgjorda mig med kraft till strid; du kan kasta dem under mig, som sätta sig upp emot mig. |
| 41 | Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra dem som mig hata. |
| 42 | De ropa, men der är ingen hjelpare; till Herran, men han svarar dem intet. |
| 43 | Jag skall sönderstöta dem såsom stoft på jordene; såsom träck uppå gatone skall jag göra dem till mull, och förströ dem. |
| 44 | Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket; och bevarar mig till ett hufvud öfver Hedningarna. Det folk, som jag intet kände, skall tjena mig. |
| 45 | De främmande barn försaka mig; men desse lyda mig med hörsam öron. |
| 46 | De främmande barn äro försmäktade, och brytas i sina bojor. |
| 47 | Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och varde upphöjd Gud, mine helsos tröst. |
| 48 | Gud, som gifver mig hämnden, och kastar folk under mig; |
| 49 | Han förer mig ut ifrå mina fiendar, och ifrå dem, som sätta sig emot mig, upphöjer du mig; och ifrå vrångvisa män frälsar du mig. |
| 50 | Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och dino Namne lofsjunga; |
| 51 | Den der stor salighet bevisar sinom Konung; och gör väl med David sinom smorda, och med hans säd i evig tid. |
