| 1 | Joram, Achabs son, vardt Konung öfver Israel i Samarien, uti adertonde årena Josaphats, Juda Konungs; och regerade i tolf år; |
| 2 | Och gjorde det ondt varför Herranom, dock icke såsom hans fader och hans moder; ty han kastade bort Baals stöder, som hans fader hade göra låtit. |
| 3 | Men han blef vid Jerobeams, Nebats sons, synder, hvilken kom Israel till att synda; och trädde intet derifrå. |
| 4 | Men Mesa, de Moabiters Konung, hade mång får, och han skattade Israels Konunge ull af hundradetusend lamb, och af hundradetusend vädrar. |
| 5 | Då nu Achab var död, föll de Moabiters Konung af ifrån Israels Konung. |
| 6 | Då drog ut på den tiden Konung Joram af Samarien, och skickade hela Israel; |
| 7 | Och sände bort till Josaphat, Juda Konung, och lät säga honom: De Moabiters Konung är affallen ifrå mig. Kom med mig till att strida emot de Moabiter. Han sade: Jag vill uppkomma; jag är såsom du, och mitt folk såsom ditt folk, och mine hästar såsom dine hästar; |
| 8 | Och sade: Hvilken vägen vilje vi draga ditupp? Han sade: Den vägen igenom Edoms öken. |
| 9 | Alltså drogo åstad Israels Konung, Juda Konung, och Edoms Konung. Och som de omkringdragit hade sju dagsresor, hade hären, och de öker, som med dem voro, intet vatten. |
| 10 | Då sade Israels Konung: Ack, ve! Herren hafver dessa tre Konungar församlat, på det han skall gifva dem uti de Moabiters händer. |
| 11 | Men Josaphat sade: Är här ingen Herrans Prophet, att vi måge genom honom fråga Herran? Då svarade en ibland Israels Konungs tjenare, och sade: Här är Elisa, Saphats son, hvilken göt vatten på Elia händer. |
| 12 | Josaphat sade: Herrans ord är när honom. Alltså drogo neder till honom Israels Konung, och Josaphat, och Edoms Konung. |
| 13 | Då sade Elisa till Israels Konung: Hvad hafver du med mig skaffa? Gack bort till dins faders Propheter, och till dine moders Propheter. Israels Konung sade till honom: Nej; ty Herren hafver församlat dessa tre Konungar, på det han skall gifva dem uti de Moabiters händer. |
| 14 | Elisa sade: Så sant som Herren Zebaoth lefver, för hvilkom jag står, om jag icke ansåge Josaphat, Juda Konung, jag ville icke anse dig eller akta dig. |
| 15 | Så låter nu en spelman komma hit. Och då spelmannen spelade på strängerna, kom Herrans hand öfver honom; |
| 16 | Och han sade: Detta säger Herren: Görer grafver vid denna bäcken här och der. |
| 17 | Förty så säger Herren: I skolen intet väder eller regn se; likväl skall bäcken varda full med vatten, så att I, och edart folk, och edra öker skola få dricka. |
| 18 | Dertill är detta en ringa ting för Herranom; han skall ock gifva de Moabiter i edra händer; |
| 19 | Så att I skolen slå alla fasta städer, och alla utvalda städer, och skolen omkullhugga all god trä, och skolen förstoppa alla vattubrunnar, och skolen förderfva alla goda åkrar med stenar. |
| 20 | Om morgonen, då man spisoffer offrade, si, då kom ett vatten på den vägen ifrån Edom, och fyllde landet med vatten. |
| 21 | Då nu de Moabiter hörde, att Konungarna drogo upp till att strida emot dem, kallade de tillhopa alla, som vuxne voro att bära vapen, och derutöfver, och drogo intill gränson. |
| 22 | Och som de om morgonen bittida uppstode, och solen uppgick öfver vattnet, tyckte de Moabiter, att vattnet emot dem var rödt såsom blod; |
| 23 | Och de sade: Det är blod; Konungarna hafva slagits inbördes med svärd, och den ene hafver slagit den andra. Nu Moab, statt upp, och tag byte. |
| 24 | Men då de kommo till Israels lägre, reste Israel upp, och slog de Moabiter, och de flydde för dem; men de kommo in, och slogo Moab; |
| 25 | Bröto städerna neder, och hvar och en kastade sin sten på alla goda åkrar, och uppfyllde dem, och förstoppade alla vattubrunnar, och fällde all god trä, tilldess att allenast stenarna i tegelmuren qvare blefvo; och de kringhvärfde staden med slungor, och slogo honom. |
| 26 | Då de Moabiters Konung såg att striden vardt honom för stark, tog han sjuhundrade män till sig, som svärd utdrogo, till att slå ut emot Edoms Konung; men de kunde icke. |
| 27 | Då tog han sin första son, som i hans stad skulle Konung vordit, och offrade honom till ett bränneoffer på muren. Då kom en stor vrede öfver Israel; så att de drogo ifrå honom, och vände till landet igen. |
