| 1 | Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse; |
| 2 | Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig. |
| 3 | Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro? |
| 4 | Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser? |
| 5 | Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år; |
| 6 | Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd; |
| 7 | Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand? |
| 8 | Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles. |
| 9 | Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen. |
| 10 | Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost? |
| 11 | Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig. |
| 12 | Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda. |
| 13 | Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg. |
| 14 | Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad. |
| 15 | Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet; |
| 16 | Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig. |
| 17 | Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra. |
| 18 | Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig; |
| 19 | Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena. |
| 20 | Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas; |
| 21 | Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land? |
| 22 | Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna. |
