| 1 | Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet; |
| 2 | Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke. |
| 3 | Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten. |
| 4 | Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är? |
| 5 | Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes. |
| 6 | Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter. |
| 7 | Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen. |
| 8 | Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene; |
| 9 | Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore. |
| 10 | Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är? |
| 11 | Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas; |
| 12 | Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn. |
| 13 | Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. |
| 14 | Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer; |
| 15 | Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk: |
| 16 | Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd. |
| 17 | Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning. |
| 18 | Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum; |
| 19 | Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt. |
| 20 | Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara. |
| 21 | Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet. |
| 22 | Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo. |
