| 1 | Job svarade, och sade: |
| 2 | Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare. |
| 3 | När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar? |
| 4 | Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder. |
| 5 | Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar. |
| 6 | Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig. |
| 7 | Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot. |
| 8 | Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig. |
| 9 | Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig. |
| 10 | De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig. |
| 11 | Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer. |
| 12 | Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål. |
| 13 | Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena. |
| 14 | Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe. |
| 15 | Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull. |
| 16 | Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk; |
| 17 | Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren. |
| 18 | Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum. |
| 19 | Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene. |
| 20 | Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud. |
| 21 | Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa. |
| 22 | Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer. |
