| 1 | Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene. |
| 2 | Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse. |
| 3 | Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig? |
| 4 | Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem. |
| 5 | Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta. |
| 6 | Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem. |
| 7 | Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge. |
| 8 | Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena. |
| 9 | Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes. |
| 10 | Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder. |
| 11 | Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva; |
| 12 | Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt. |
| 13 | Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. |
| 14 | Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster. |
| 15 | Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp? |
| 16 | Neder i helvetet varder det farandes, och varder med mig liggandes i mullene. |
