| 1 | Job svarade, och sade: |
| 2 | Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom? |
| 3 | I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig. |
| 4 | Far jag vill, så far jag mig vill. |
| 5 | Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek. |
| 6 | Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn. |
| 7 | Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt. |
| 8 | Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig. |
| 9 | Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud. |
| 10 | Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä. |
| 11 | Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda. |
| 12 | Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo. |
| 13 | Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne. |
| 14 | Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig. |
| 15 | Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon. |
| 16 | Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun. |
| 17 | Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn. |
| 18 | Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig. |
| 19 | Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig. |
| 20 | Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder. |
| 21 | Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig. |
| 22 | Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda? |
| 23 | Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda; |
| 24 | Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten: |
| 25 | Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene; |
| 26 | Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud. |
| 27 | Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte; |
| 28 | Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom? |
| 29 | Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till. |
