| 1 | Job svarade, och sade: |
| 2 | Mitt tal blifver ännu bedröfvadt; min magt är svag för mitt suckandes skull. |
| 3 | Ack! det jag visste, huru jag skulle finna honom, och komma till hans stol; |
| 4 | Och sätta min rätt fram för honom, och uppfylla min mun med straff; |
| 5 | Och förfara hvad ord han mig svara ville, och förnimma hvad han mig sägandes vorde! |
| 6 | Vill han med stora magt träta med mig? Han ställe sig icke så emot mig; |
| 7 | Utan lägge mig före hvad likt är, så vill jag väl vinna min rätt. |
| 8 | Men går jag rätt framåt, så är han der intet; går jag tillbaka, så varder jag honom intet varse. |
| 9 | Är han på venstra sidone, så fattar jag honom intet; förgömmer han sig på högra sidone, så ser jag honom intet. |
| 10 | Men han känner väl min väg; han försöke mig, så skall jag funnen varda såsom guld; |
| 11 | Ty jag sätter min fot uppå hans fjät, och håller hans väg, och viker intet deraf; |
| 12 | Och träder intet ifrå hans läppars bud, och bevarar hans muns ord, mer än jag skyldig är. |
| 13 | Han är enig; ho vill svara honom? Och han gör allt som han vill. |
| 14 | Och om han mig än vedergäller hvad jag förtjent hafver, så står ändå för honom mycket tillbaka. |
| 15 | Derföre är jag förskräckt för honom, och när jag det märker, så fruktar jag mig för honom. |
| 16 | Gud hafver gjort mitt hjerta blödigt, och den Allsmägtige hafver mig förskräckt; |
| 17 | Ty mörkret vänder icke åter med mig, och mörker vill för mig intet bortgömdt varda. |
