| 1 | Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar? |
| 2 | De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom. |
| 3 | De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant. |
| 4 | De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig. |
| 5 | Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna. |
| 6 | De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva. |
| 7 | De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva; |
| 8 | Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva. |
| 9 | De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande. |
| 10 | Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen. |
| 11 | De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta. |
| 12 | De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet. |
| 13 | Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen. |
| 14 | I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf. |
| 15 | Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete. |
| 16 | I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena. |
| 17 | Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse. |
| 18 | Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård. |
| 19 | Helvetet tager bort dem som synda, såsom hette och torka förtärer snövattnet bort. |
| 20 | De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä. |
| 21 | Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort; |
| 22 | Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif. |
| 23 | Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel. |
| 24 | De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda. |
| 25 | Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet? |
