| 1 | Och Job höll talet fram; hof upp sitt ordspråk, och sade: |
| 2 | Så sant som Gud lefver, den mig min rätt förvägrar, och den Allsmägtige, som mina själ bedröfvar; |
| 3 | Så länge min ande i mig är, och andedrägten af Gudi i mino näso är; |
| 4 | Mine läppar skola intet orätt tala, och min tunga skall intet bedrägeri för händer hafva. |
| 5 | Bort det ifrå mig, att jag skulle gifva eder rätt; intilldess min ände kommer, skall jag icke vika ifrå mine fromhet. |
| 6 | Ifrå mine rättfärdighet, som jag håller vill jag icke gå; mitt samvet gnager mig intet för alla mina lifsdagar. |
| 7 | Men min fiende varder funnen ogudaktig, och min motståndare orättvis. |
| 8 | Ty hvad är ens skrymtares hopp, att han så girig är; och Gud rycker dock hans själ bort? |
| 9 | Menar du, att Gud skall höra hans röst, när ångest kommer honom uppå? |
| 10 | Huru kan han hafva lust till den Allsmägtiga, och något åkalla honom? |
| 11 | Jag vill lära eder om Guds hand, och hvad för dem Allsmäktiga gäller, vill jag icke dölja. |
| 12 | Si, I hållen eder alle, att I ären vise; hvi gifven I då sådana onyttig ting före? |
| 13 | Detta är en ogudaktig menniskos lön när Gudi, och de tyranners arf, som de af dem Allsmägtiga få skola. |
| 14 | Om han får mång barn, så skola de höra svärdet till; och hans afföda skall icke af bröd mätt varda. |
| 15 | Hans återlefde skola i dödenom begrafne varda, och hans enkor skola intet gråta. |
| 16 | Om han samkar penningar tillhopa såsom stoft, och tillreder sig kläder såsom ler, |
| 17 | Så skall han väl tillredat; men den rättfärdige skall kläda sig deruti, och den oskyldige skall utskifta penningarna. |
| 18 | Han bygger sitt hus såsom en spindel, såsom en väktare gör sig ett skjul. |
| 19 | När den rike nedläggs, skall han intet få med sig; han skall upplåta sin ögon, och finna intet. |
| 20 | Honom skall öfverfalla förskräckelse såsom vatten; om nattena skall stormväder taga honom bort; |
| 21 | Östanväder skall föra honom bort, att han skall förgås; och oväder skall drifva honom af hans rum. |
| 22 | Detta skall han låta komma öfver honom, och skall intet skona honom; allt skall det gå honom ifrå hända. |
| 23 | Man skall klappa händer tillhopa öfver honom, och hvissla öfver honom, der han varit hafver. |
