| 1 | Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade: |
| 2 | Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig. |
| 3 | Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus; |
| 4 | Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo; |
| 5 | Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig; |
| 6 | Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar; |
| 7 | Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone; |
| 8 | Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig; |
| 9 | Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun; |
| 10 | Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom. |
| 11 | Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig. |
| 12 | Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade. |
| 13 | Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta. |
| 14 | Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud. |
| 15 | Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot. |
| 16 | Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag. |
| 17 | Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder. |
| 18 | Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand. |
| 19 | Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt. |
| 20 | Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand. |
| 21 | De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd. |
| 22 | Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem. |
| 23 | De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn. |
| 24 | Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig. |
| 25 | När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro. |
