| 1 | Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag; |
| 2 | Utbrast, och sade: |
| 3 | Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad. |
| 4 | Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom. |
| 5 | Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig. |
| 6 | Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet. |
| 7 | Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti. |
| 8 | De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan. |
| 9 | Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn; |
| 10 | Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon. |
| 11 | Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var? |
| 12 | Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar? |
| 13 | Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro; |
| 14 | Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är; |
| 15 | Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver; |
| 16 | Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset. |
| 17 | Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva. |
| 18 | Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst. |
| 19 | Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är. |
| 20 | Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta; |
| 21 | (De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum; |
| 22 | De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena;) |
| 23 | Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder? |
| 24 | Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck. |
| 25 | Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig. |
| 26 | Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer. |
