| 1 | Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru. |
| 2 | Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene? |
| 3 | Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida? |
| 4 | Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger? |
| 5 | Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri? |
| 6 | Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet. |
| 7 | Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer, |
| 8 | Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad. |
| 9 | Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr, |
| 10 | Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne; |
| 11 | Ty det är en last och en missgerning för domarena. |
| 12 | Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade. |
| 13 | Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte? |
| 14 | Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker? |
| 15 | Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena? |
| 16 | Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta? |
| 17 | Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf? |
| 18 | Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat. |
| 19 | Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan? |
| 20 | Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt? |
| 21 | Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva, |
| 22 | Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom. |
| 23 | Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära. |
| 24 | Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp? |
| 25 | Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade? |
| 26 | Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick? |
| 27 | Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand? |
| 28 | Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene. |
| 29 | Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom? |
| 30 | Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno. |
| 31 | Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda. |
| 32 | Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp. |
| 33 | Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning? |
| 34 | Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena. |
| 35 | Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak; |
| 36 | Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono. |
| 37 | Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära. |
| 38 | Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta; |
| 39 | Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt; |
| 40 | Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord. |
