| 1 | Hör dock, Job, mitt tal, och gif akt på all min ord. |
| 2 | Si, jag låter min mun upp, och min tunga skall tala i minom mun; |
| 3 | Mitt hjerta skall tala rätt, och mine läppar skola säga ett rent förstånd. |
| 4 | Guds Ande hafver gjort mig, och dens Allsmägtigas Ande hafver gifvit mig lif. |
| 5 | Kan du, så svara mig; kom fram jemte mig. |
| 6 | Si, jag hörer Gudi till, såsom du säger, och utaf jord är jag också gjord. |
| 7 | Dock du torf icke förfäras för mig, och min hand skall icke vara dig för svår. |
| 8 | Du hafver talat för min öron; dins ords röst måste jag höra. |
| 9 | Jag är ren och utan all last, oskyldig, och hafver ingen synd. |
| 10 | Si, han hafver funnit en sak emot mig, derföre håller han mig för sin fienda; |
| 11 | Han hafver satt min fot i stocken, och förvarat alla mina vägar. |
| 12 | Si, rätt derutaf besluter jag emot dig, att du icke äst rättfärdig; ty Gud är mer än en menniska. |
| 13 | Hvi vill du träta med honom, att han icke gör dig räkenskap på allt det han gör? |
| 14 | Om Gud en gång något befaller, skall man då icke först se derefter, om det rätt är. |
| 15 | Uti synenes dröm om nattene, när sömnen faller uppå menniskorna, när de sofva på sängene; |
| 16 | Då öppnar han menniskors öra; och förskräcker dem, och näpser dem; |
| 17 | På det han skall vända menniskona ifrån olycko, och förvara henne för öfvermod. |
| 18 | Han skonar hennes själ för förderf, och hans lif, att det icke skall falla i svärdet; |
| 19 | Och näpser honom med sveda uppå hans säng, och all hans ben mägteliga; |
| 20 | Och far så med honom, att honom vämjes vid maten, och hans sjal icke hafver lust till att äta. |
| 21 | Hans kött försvinner, så att man intet ser det, och hans ben förkrossas, så att man icke gerna ser dem; |
| 22 | Att hans själ nalkas till förderf, och hans lif till de döda. |
| 23 | Om nu en Ängel, en af tusende, trädde fram för honom, till att förkunna menniskone Guds rättfärdighet; |
| 24 | Då skall han förbarma sig öfver honom, och säga: Han skall förlossad varda, att han icke skall fara neder i förderfvet; ty jag hafver funnit en försoning. |
| 25 | Hans kött komme sig till igen, såsom i ungdomen, och låt honom åter varda ung igen. |
| 26 | Han skall bedja Gud, den skall bevisa honom nåder; han skall se sitt ansigte med glädje, och skall vedergälla menniskone hennes rättfärdighet. |
| 27 | Han skall för menniskomen bekänna, och säga: Jag hafver syndat och illa gjort, och mig är ännu för litet skedt. |
| 28 | Han hafver förlossat mina själ, att hon icke skulle komma i förderf; utan mitt lif skulle få se ljuset. |
| 29 | Si, allt detta gör Gud två eller tre gångor med hvarjom och enom; |
| 30 | På det han skall hemta hans själ igen utu förderfvet; och upplyser honom med de lefvandes ljuse. |
| 31 | Gif akt häruppå, Job, och hör härtill, och tig, att jag må tala. |
| 32 | Men hafver du något att tala, så svara mig. Säg, äst du rättfärdig; jag vill gerna hörat. |
| 33 | Hafver du ock intet, så hör mig, och tig; jag vill lära dig visdom. |
