| 1 | Då svarade Eliphas af Thema, och sade: |
| 2 | Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat? |
| 3 | Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer. |
| 4 | Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt. |
| 5 | Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du. |
| 6 | Ja, der är nu din (Guds) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet. |
| 7 | Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade? |
| 8 | Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp; |
| 9 | Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde. |
| 10 | Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna. |
| 11 | Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade. |
| 12 | Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit. |
| 13 | Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna; |
| 14 | Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes. |
| 15 | Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp. |
| 16 | Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst: |
| 17 | Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver? |
| 18 | Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet. |
| 19 | Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk. |
| 20 | Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto; |
| 21 | Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes. |
