| 1 | Job svarade, och sade: |
| 2 | När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg, |
| 3 | Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger. |
| 4 | Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig. |
| 5 | Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder. |
| 6 | Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman? |
| 7 | Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull. |
| 8 | O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas; |
| 9 | Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig; |
| 10 | Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal. |
| 11 | Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig? |
| 12 | Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar. |
| 13 | Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig. |
| 14 | Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan. |
| 15 | Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter. |
| 16 | Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö. |
| 17 | Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum. |
| 18 | Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås. |
| 19 | De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de. |
| 20 | Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro. |
| 21 | Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder. |
| 22 | Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo? |
| 23 | Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer? |
| 24 | Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig. |
| 25 | Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan? |
| 26 | I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod. |
| 27 | I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter. |
| 28 | Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder. |
| 29 | Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt. |
| 30 | Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt. |
