| 1 | Måste icke menniskan alltid vara i strid på jordene; och hennes dagar äro såsom en dagakarls? |
| 2 | Såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagakarl, att hans arbete må vara ute; |
| 3 | Så hafver jag väl arbetat hela månaden fåfängt, och bedröfvada nätter äro mig många vordna. |
| 4 | När jag lägger mig, säger jag: När månn jag skola uppstå? Och sedan räknar jag, när afton skall varda; ty jag var hvarjom manne en styggelse intill mörkret. |
| 5 | Mitt kött är fullt med matk och mull allt omkring; min hud är sammanskrynkt och till intet vorden. |
| 6 | Mine dagar äro snarare bortflogne än en väfspole; och äro förledne utan all förtöfvan. |
| 7 | Tänk uppå, att mitt lif är ett väder, och min ögon komma icke igen till att se det goda; |
| 8 | Och intet lefvandes öga varder mig mera seendes; din ögon se på mig, deröfver förgås jag. |
| 9 | Molnet varder allt, och går bort; så ock den som far neder i helvetet, han kommer icke upp igen; |
| 10 | Och besitter icke sitt hus igen, och hans rum blifver öde. |
| 11 | Derföre vill jag ock icke förmena minom mun; jag vill tala i mins hjertas ångest, och vill utsäga min själs bedröfvelse. |
| 12 | Är jag ett haf, eller en hvalfisk, att du så förvarar mig? |
| 13 | Ty jag tänkte: Min säng skall trösta mig; mitt lägre skall lisa mig. |
| 14 | När jag talar med mig sjelf, så förskräcker du mig med drömmar, och gör mig förfärelse; |
| 15 | Att min själ önskar sig vara hängd, och min ben döden. |
| 16 | Jag begärar intet mer lefva; håll upp af mig; ty mine dagar äro fåfängelige. |
| 17 | Hvad är en menniska, att du aktar henne högt, och bekymrar dig med henne? |
| 18 | Du hemsöker henne dagliga, och försöker henne alltid. |
| 19 | Hvi går du icke ifrå mig, och släpper mig, så länge jag uppsvälger min spott? |
| 20 | Hafver jag syndat, hvad skall jag göra dig, o du menniskors gömmare? Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle, och är mig sjelfvom till tunga? |
| 21 | Och hvi förlåter du mig icke mina missgerning, och tager icke bort mina synd? Ty nu skall jag lägga mig i mull; och när man om morgonen söker mig, är jag då intet till. |
