| 1 | Då svarade Bildad af Suah, och sade: |
| 2 | Huru länge vill du sådana tala, och låta dins muns tal hafva ett sådant högmod? |
| 3 | Menar du, att Gud dömmer orätt; eller den Allsmägtige skall vrida rätten? |
| 4 | Om dine söner hafva syndat för honom, så hafver han förkastat dem för deras missgernings skull. |
| 5 | Men om du i tid gifver dig in till Gud, och beder den Allsmägtiga; |
| 6 | Och om du äst ren och from, så varder han uppvakandes till dig, och varder åter upprättandes boningen för dina rättfärdighets skull; |
| 7 | Och der du tillförene hafver haft litet, skall det härefter ganska mycket förökas. |
| 8 | Ty fråga de slägter, som i förtiden varit hafva, och tag dig före att fråga deras fäder; |
| 9 | Ty vi äre såsom i går komne, och vete intet; vårt lif är en skugge på jordene. |
| 10 | De skola lära dig, och säga dig det, och gifva sitt tal före utaf sitt hjerta. |
| 11 | Icke kan säfvet växa, utan det står i vätsko; eller gräs växa utan vatten. |
| 12 | Eljest, medan det än står i blomster, förr än det afhugget varder, förtorkas det, förr än man hö bergar. |
| 13 | Så går allom dem som förgäta Gud, och de skrymtares hopp varder förtappadt; |
| 14 | Ty hans tröst blifver omintet, och hans hopp såsom ett dvergsnät. |
| 15 | Han förlåter sig på sitt hus, och skall dock icke, bestå; han skall hålla sig derintill, och dock icke beständig blifva. |
| 16 | Det grönskas väl förr än solen kommer, och qvistar växa uti dess örtagård; |
| 17 | Dess säd står tjock vid källor, och dess hus på stenar. |
| 18 | Men när han uppsluker honom af sitt rum, ställer han sig emot honom, såsom han kände honom intet. |
| 19 | Si, detta är fröjden i dess väsende; och annor växa upp igen af stoftet. |
| 20 | Derföre, si, att Gud icke förkastar de goda, och icke uppehåller de ondas hand; |
| 21 | Tilldess din mun varder full med löje, och dine läppar fulle med fröjd. |
| 22 | Men de, som dig hata, skola komma på skam, och de ogudaktigas boning skall icke blifva beståndandes. |
