| 1 | Job svarade och sade: |
| 2 | Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud. |
| 3 | Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende. |
| 4 | Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom? |
| 5 | Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar. |
| 6 | Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva. |
| 7 | Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna. |
| 8 | Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar. |
| 9 | Han gör Karlavagnen (på himmelen) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut. |
| 10 | Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är. |
| 11 | Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker. |
| 12 | Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du? |
| 13 | Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar. |
| 14 | Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom? |
| 15 | Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före. |
| 16 | Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst. |
| 17 | Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak. |
| 18 | Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse. |
| 19 | Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig? |
| 20 | Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan. |
| 21 | Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva. |
| 22 | Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga. |
| 23 | När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse. |
| 24 | Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara. |
| 25 | Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett. |
| 26 | De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten. |
| 27 | När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig; |
| 28 | Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig. |
| 29 | Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo? |
| 30 | Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo; |
| 31 | Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande. |
| 32 | Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten. |
| 33 | Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda. |
| 34 | Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig; |
| 35 | Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig. |
