| 1 | Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd. |
| 2 | Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet. |
| 3 | Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar; |
| 4 | Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga; |
| 5 | Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid. |
| 6 | Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen. |
| 7 | Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort. |
| 8 | Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver. |
| 9 | Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena. |
| 10 | Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta; |
| 11 | Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka. |
| 12 | När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna. |
| 13 | Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar. |
| 14 | Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene; |
| 15 | Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta; |
| 16 | Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver. |
| 17 | Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn. |
| 18 | De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers. |
| 19 | Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång. |
| 20 | Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut; |
| 21 | De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi; |
| 22 | Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor. |
| 23 | Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen. |
| 24 | Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar. |
| 25 | Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur. |
| 26 | Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola. |
| 27 | Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid. |
| 28 | Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade. |
| 29 | Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen. |
| 30 | Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte. |
| 31 | Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk. |
| 32 | Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de. |
| 33 | Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till. |
| 34 | Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom. |
| 35 | Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja. |
