| 1 | Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte. |
| 2 | Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro. |
| 3 | Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor. |
| 4 | Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land? |
| 5 | Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten. |
| 6 | Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara. |
| 7 | Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund. |
| 8 | Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver. |
| 9 | Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen. |
