| 1 | En undervisning Davids, till att bedja, då han uti kulone var. |
| 2 | Jag ropar till Herran med mine röst, och beder Herran med mine röst. |
| 3 | Jag utgjuter mitt tal för honom, och gifver honom mina nöd före. |
| 4 | När min ande i ångest är, så låter du dig vårda om mig. De sätta för mig snaror på vägen, der jag går. |
| 5 | Skåda på högra handena; och se, der vill ingen känna mig. Jag kan icke undfly; ingen låter sig vårda om mine själ. |
| 6 | Herre, till dig ropar jag, och säger: Du äst mitt hopp, min del uti de lefvandes land. |
| 7 | Akta uppå min klagan; ty jag varder svårliga plågad. Hjelp mig ifrå mina förföljare; ty de äro mig för mägtige. För mina själ utu fångahuset, att jag må tacka ditt Namn. De rättfärdige skola församla sig till mig, när du väl emot mig gör. |
