| 1 | En Psalm Davids. Lofvad vare Herren, min tröst, den mina händer lärer strida, och mina finger örliga; |
| 2 | Min barmhertighet och min borg, mitt beskärm och min hjelpare, min sköld, på den jag tröster; den mitt folk under mig tvingar; |
| 3 | Herre, hvad är menniskan, att du så låter dig vårda om henne; och menniskones son, att du så aktar uppå honom? |
| 4 | Är dock menniskan lika som intet. Hennes tid går bort såsom en skugge. |
| 5 | Herre, böj din himmel, och stig härned; tag uppå bergen, att de ryka. |
| 6 | Låt ljunga, och förströ dem; skjut dina skott, och förskräck dem. |
| 7 | Sänd dina hand af höjdene, och förlossa mig, och fräls mig ifrå stor vatten, ifrå de främmande barnas händer; |
| 8 | Hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska. |
| 9 | Gud, jag vill sjunga dig en ny viso; jag vill spela dig på psaltare af tio stränger; |
| 10 | Du, som gifver Konungomen seger, och förlöser din tjenare David ifrå dens ondas mordsvärd. |
| 11 | Förlös mig ock, och hjelp mig ifrå de främmande barnas hand; hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska; |
| 12 | Att våre söner måga uppväxa i deras ungdom, såsom plantor; och våra döttrar, såsom beprydde svalar, såsom palats; |
| 13 | Och våra visthus fulle vara, de der spisning utgifva kunna, den ena efter den andra; att våra får måga bära tusend och hundrade tusend, i våra afvelsgårdar; |
| 14 | Att våre oxar måga mycket arbete göra; att ingen skade, ingen olycka eller klagan på våra gator är. |
| 15 | Saligt är det folk, hvilko alltså går; men saligt är det folk, hvilkets Gud Herren är. |
