| 1 | Ett gyldene klenodium Davids. Bevara mig, Gud; förty jag tröstar uppå dig. |
| 2 | Jag hafver sagt till Herran: Du äst ju Herren; jag måste för dina skull lida. |
| 3 | För de heliga, som på jordene äro, och för de härliga, till dem hafver jag allt mitt behag. |
| 4 | Men de som efter en annan löpa, skola stor bedröfvelse hafva; jag vill icke offra deras drickoffer med blod, eller föra deras namn i minom mun. |
| 5 | Men Herren är mitt gods och min del; du uppehåller min arfvedel. |
| 6 | Lotten är mig fallen i det lustiga; mig är en skön arfvedel tillfallen. |
| 7 | Jag lofvar Herran, den mig råd gifvit hafver; tukta mig också mine njurar om nattena. |
| 8 | Jag hafver Herran för ögon alltid: ty han är mig på högra handene; derföre skall jag väl blifva vid mig. |
| 9 | Derföre gläder sig mitt hjerta, och min ära är glad, och mitt kött skall säkert ligga. |
| 10 | Ty du skall icke låta mina själ uti helvete; och icke tillstädja, att din Helige ser förgängelse. |
| 11 | Du kungör mig vägen till lifvet; för dig är glädje tillfyllest, och lustigt väsende på dine högra hand evinnerliga. |
