| 1 | En Psalm, till att föresjunga, Davids, Herrans tjenares; hvilken denna visos ord talade till Herran, på den tid Herren honom hulpit hade ifrå hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand; |
| 2 | Och sade: Hjerteliga, kär hafver jag dig, Herre, min starkhet; |
| 3 | Herre, min klippa, min borg, min förlossare; min Gud, min tröst, den jag mig vid håller; min sköld, och min salighets horn, och mitt beskydd. |
| 4 | Jag vill lofva och åkalla Herren; så blifver jag ifrå mina ovänner förlöst. |
| 5 | Ty dödsens band hafva, omfattat mig, och Belials bäcker förskräckt mig. |
| 6 | Helvetes band hafva omfattat mig, och dödsens snaror öfverfallit mig. |
| 7 | När jag är i ångest, så åkallar jag Herran, och ropar till min Gud; så hörer han mina röst af sitt tempel, och mitt rop kommer för honom till hans öron. |
| 8 | Jorden bäfvade och gaf sig, och bergens grundvalar rördes och bäfvade, då han vred var. |
| 9 | Damb gick upp af hans näso, och förtärande eld af hans mun; så att det ljungade deraf. |
| 10 | Han böjde himmelen, och for neder, och mörker var under hans fötter. |
| 11 | Och han för uppå Cherub, och flög; han sväfde på vädrens vingar. |
| 12 | Hans tjäll omkring honom var mörker, och svart tjockt moln, der han inne fördold var. |
| 13 | Af skenet för honom delte sig skyn, med hagel och ljungande. |
| 14 | Och Herren dundrade i himmelen; och den Högste lät sitt dunder ut, med hagel och ljungande. |
| 15 | Han sköt sina skott, och förströdde dem; han lät fast ljunga, och förskräckte dem. |
| 16 | Der såg man vattuådrorna; och jordenes grund vardt blottad, Herre, af ditt straff, af dine näsos anda och blåst. |
| 17 | Han sände utaf höjdene, och hemtade mig; och drog mig utu stor vatten. |
| 18 | Han halp mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro; |
| 19 | De mig öfverföllo i mins motgångs tid; och Herren vardt min tröst. |
| 20 | Och han förde mig ut på rymdena; han tog mig derut; ty han hade lust till mig. |
| 21 | Herren gör väl emot mig, efter mina rättfärdighet; han vedergäller mig efter mina händers renhet. |
| 22 | Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig emot min Gud. |
| 23 | Ty alla hans rätter hafver jag för ögon, och hans bud kastar jag icke ifrå mig. |
| 24 | Men jag; är utan vank för honom, och bevarar mig för min synd. |
| 25 | Derföre vedergäller mig Herren, efter mina rättfärdighet; efter mina händers renhet för hans ögon. |
| 26 | Med de heliga äst du helig; och med de fromma, äst du from; |
| 27 | Och med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog. |
| 28 | Ty du hjelper det elända folket, och de höga ögon förnedrar du. |
| 29 | Ty du upplyser mina lykto; Herren, min Gud, gör mitt mörker ljust. |
| 30 | Ty med dig kan jag nederlägga krigsfolk, och med minom Gud öfver muren springa. |
| 31 | Guds vägar äro utan vank; Herrans tal äro genomluttrad; han är en sköld allom dem som trösta uppå honom. |
| 32 | Ty ho är en Gud, utan Herren; eller en starker, utan vår Gud? |
| 33 | Gud omgjordar mig med kraft, och gör mina vägar utan vank. |
| 34 | Han gör mina fötter lika som hjortars, och sätter mig på mina höjder. |
| 35 | Han lärer mina hand strida, och min arm spänna kopparbågan. |
| 36 | Och du gifver mig dins salighets sköld, och din högra hand stärker mig; och när du förnedrar mig, gör du mig storan. |
| 37 | Du gör under mig rum till att gå, att mina fötter icke skola slinta. |
| 38 | Jag vill jaga efter mina fiendar, och gripa dem; och intet omvända, tilldess jag hafver nederlagt dem. |
| 39 | Jag skall slå dem, och de skola icke kunna mig emotstå; de måste falla under mina fötter. |
| 40 | Du kan rusta mig med starkhet till strid; du kan kasta dem under mig, som sig emot mig sätta. |
| 41 | Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra mina hatare. |
| 42 | De ropa, men der är ingen hjelpare: till Herran, men han svarar dem intet. |
| 43 | Jag skall sönderstöta dem som stoft för vädret; jag skall bortkasta dem såsom träck på gatomen. |
| 44 | Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket, och gör mig till ett hufvud ibland Hedningarna; ett folk, som jag intet kände, tjenar mig. |
| 45 | Det hörer mig med hörsam öron; men de främmande barn förneka mig. |
| 46 | De främmande barn försmäkta, och brytas i sina bojor. |
| 47 | Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och mins salighets Gud varde upphöjd. |
| 48 | Gud, som mig hämnd gifver, och tvingar folken under mig; |
| 49 | Den mig hjelper ifrå mina fiendar, och upphöjer mig ifrå dem, som sätta sig emot mig; du hjelper mig ifrå de vrånga. |
| 50 | Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och lofsjunga dino Namne; Den sinom Konung stor salighet bevisar, och gör sinom smorda godt; David, och hans säd evinnerliga. |
