| 1 | En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. |
| 2 | Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran. |
| 3 | Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet. |
| 4 | Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof. |
| 5 | Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut. |
| 6 | Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam. |
| 7 | Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse. |
| 8 | Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet: |
| 9 | Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom. |
| 10 | Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg. |
| 11 | På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif. |
| 12 | Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare. |
| 13 | Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig. |
| 14 | De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon. |
| 15 | Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax. |
| 16 | Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft. |
| 17 | Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat. |
| 18 | Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig. |
| 19 | De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad. |
| 20 | Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig. |
| 21 | Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna. |
| 22 | Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna. |
| 23 | Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene. |
| 24 | Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd. |
| 25 | Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det. |
| 26 | Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom. |
| 27 | De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga. |
| 28 | Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom. |
| 29 | Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna. |
| 30 | Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva. |
| 31 | Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn. De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör. |
