| 1 | En Psalm Davids. Herren är mitt ljus och min helsa; för hvem skall jag frukta mig? Herren är mins lifs kraft; för hvem skulle jag grufva mig? |
| 2 | Derföre, om de onde mine motståndare och fiender till mig vilja, till att fräta mitt kött, måste de stöta sig och falla. |
| 3 | Om än en här lade sig emot mig, så fruktade sig ändå mitt hjerta intet; om en strid hofve sig upp emot mig, så förlåter jag mig uppå honom. |
| 4 | Ett beder jag af Herranom, det hade jag gerna; att jag i Herrans hus blifva må i alla mina lifsdagar, till att skåda den sköna Herrans Gudstjenst, och besöka hans tempel. |
| 5 | Ty han öfvertäcker mig i sine hyddo i ondom tid; han förgömmer mig hemliga i sitt tjäll, och upphöjer mig på ene klippo; |
| 6 | Och skall nu upphöja mitt hufvud öfver mina fiendar, som omkring mig äro; så vill jag i hans hyddo lof offra; jag vill sjunga och lofsäga Herranom. |
| 7 | Herre, hör mina röst, när jag ropar; var mig nådelig, och hör mig. |
| 8 | Mitt hjerta håller dig ditt ord före: I skolen söka mitt ansigte; derföre söker jag ock, Herre, ditt ansigte. |
| 9 | Fördölj icke ditt ansigte för mig, och bortdrif icke din tjenare i vredene; ty du äst min hjelp; öfvergif mig icke, och drag icke handena ifrå mig, Gud, min salighet. |
| 10 | Ty min fader och min moder öfvergifva mig; men Herren upptager mig. |
| 11 | Herre, visa mig din väg, och led mig på den rätta stigen, för mina fiendars skull. |
| 12 | Gif mig icke uti mina fiendars vilja; ty falsk vittne stå emot mig, och göra mig orätt skamlöst. |
| 13 | Men jag tror dock, att jag se skall Herrans goda, uti de lefvandes lande. |
| 14 | Förbida Herran; var tröst och oförfärad, och förbida Herran. |
