| 1 | En Psalm, till att sjunga om Davids hus vigning. |
| 2 | Jag prisar dig, Herre: ty du hafver upphöjt mig, och låter icke mina fiendar glädja sig öfver mig. |
| 3 | Herre min Gud, då jag ropade till dig, gjorde du mig helbregda. |
| 4 | Herre, du hafver fört mina själ utu helvetet; du hafver behållit mig lefvande, der de i helvetet foro. |
| 5 | I Helige, lofsjunger Herranom, och tacker i hans helga högtid. |
| 6 | Ty hans vrede varar ett ögnablick, och han hafver lust till lif; om aftonen varar gråten, men om morgonen glädjen. |
| 7 | Men jag sade, då mig väl gick: Jag skall aldrig omkull ligga. |
| 8 | Ty du, Herre, hafver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt; men då du bortdolde ditt ansigte, förskräcktes jag. |
| 9 | Jag vill, Herre, ropa till dig; Herran vill jag bedja. |
| 10 | Hvad nytta är i mitt blod, när jag död är? Månn ock stoftet tacka dig, och förkunna dina trohet? |
| 11 | Hör, Herre, och var mig nådelig; Herre, var min hjelpare. |
| 12 | Du hafver förvandlat mig min klagan uti fröjd; du hafver afklädt mig min säck, och omgjordat mig med glädje; På det min ära skall lofsjunga dig, och icke tyst varda. Herre, min Gud, jag vill dig tacka i evighet. |
