| 1 | En Psalm Davids, till att föresjunga. |
| 2 | Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet. |
| 3 | Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig. |
| 4 | Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville; |
| 5 | Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet. |
| 6 | Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud. |
| 7 | Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran. |
| 8 | Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene. |
| 9 | Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum. |
| 10 | Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk. |
| 11 | Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade. |
| 12 | Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig. |
| 13 | Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile. |
| 14 | Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort. |
| 15 | Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud. |
| 16 | Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja. |
| 17 | Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet. |
| 18 | Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete. |
| 19 | Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga. |
| 20 | Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn! |
| 21 | Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor. |
| 22 | Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad. |
| 23 | Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade. |
| 24 | Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva. Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden. |
