| 1 | En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida. |
| 2 | Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig. |
| 3 | Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp. |
| 4 | Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja; |
| 5 | Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem. |
| 6 | Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem. |
| 7 | Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop. |
| 8 | Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen. |
| 9 | Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp. |
| 10 | All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare. |
| 11 | Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är. |
| 12 | De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade. |
| 13 | Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat. |
| 14 | Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder. |
| 15 | Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp. |
| 16 | Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig. |
| 17 | Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon. |
| 18 | Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig. |
| 19 | Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig. |
| 20 | Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena; |
| 21 | Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna. |
| 22 | Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig. |
| 23 | Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre. |
| 24 | Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig. |
| 25 | Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom. |
| 26 | Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig. |
| 27 | Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill. |
| 28 | Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga. |
