| 1 | En Psalm Davids, till åminnelse. |
| 2 | Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet. |
| 3 | Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig. |
| 4 | Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull. |
| 5 | Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna. |
| 6 | Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull. |
| 7 | Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse. |
| 8 | Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp. |
| 9 | Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull. |
| 10 | Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold. |
| 11 | Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig. |
| 12 | Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran. |
| 13 | Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list. |
| 14 | Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter; |
| 15 | Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver. |
| 16 | Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes. |
| 17 | Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig. |
| 18 | Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig. |
| 19 | Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd. |
| 20 | Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store. |
| 21 | Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är. |
| 22 | Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig. Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp. |
