| 1 | En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. |
| 2 | Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig. |
| 3 | Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig. |
| 4 | Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo. |
| 5 | Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste. |
| 6 | Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. Sela. |
| 7 | De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall. |
| 8 | Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag. |
| 9 | Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda. |
| 10 | Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat. |
| 11 | Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff. |
| 12 | När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. Sela. |
| 13 | Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder. Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här. |
