| 1 | En Psalm Davids, till att föresjunga. |
| 2 | Säll är den, som låter sig vårda; om den fattiga; honom skall Herren hjelpa i den onda tiden. |
| 3 | Herren skall bevara honom, och hålla honom i lifve, och låta honom gå väl på jordene, och icke gifva honom uti hans fiendars vilja. |
| 4 | Herren skall vederqvicka honom på hans sotesäng; du hjelper honom ifrån alla hans krankhet. |
| 5 | Jag sade: Herre, var mig nådelig; hela mina själ, ty jag hafver syndat emot dig. |
| 6 | Mine ovänner talade ondt emot mig: När kan han dö, och hans namn förgås? |
| 7 | De komma till att skåda, och menat dock intet af hjertat; utan söka något, det de lasta måga, gå bort och förat ut. |
| 8 | Alle de som mig hata, tassla tillhopa emot mig, och tänka ondt öfver mig. |
| 9 | De hafva beslutit ett skalkastycke öfver mig: När han ligger, skall han intet uppstå igen. |
| 10 | Och min vän, den jag mig betrodde, den mitt bröd åt, trampade mig under fötterna. |
| 11 | Men du, Herre, var mig nådelig, och hjelp mig upp, så vill jag vedergälla dem. |
| 12 | Derpå märker jag, att du ett behag till mig hafver, att min fiende icke skall glädja sig öfver mig. |
| 13 | Men mig uppehåller du för mina fromhets skull, och ställer mig inför ditt ansigte evinnerliga. Lofvad vare Herren, Israels Gud, ifrån nu, allt intill evighet. Amen, Amen. |
