| 1 | En Psalm, till att föresjunga, Korah barnas. |
| 2 | Hörer till, all folk; akter häruppå, alle I, som på denna tid lefven; |
| 3 | Både den menige man och herrar, både rike och fattige; den ene med den andra. |
| 4 | Min mun skall tala vishet, och mitt hjerta förstånd. |
| 5 | Vi vilje ett godt ordspråk höra, och en skön dikt på harpo spela. |
| 6 | Hvi skulle jag frukta mig i de onda dagar, när mina förtryckares ondska omfattar mig? |
| 7 | Hvilke sig förlåta uppå sitt gods, och trotsa uppå sina stora rikedomar. |
| 8 | Kan dock en broder ingen förlösa, eller Gudi någon försona; |
| 9 | Ty det kostar för mycket att förlösa deras själ; så att han måste låta det bestå evinnerliga; |
| 10 | Om han ock än länge lefver, och grafvena icke ser. |
| 11 | Ty man skall se, att sådana vise dock dö, så väl som de dårar och galne förgås, och måste låta sitt gods androm. |
| 12 | Med deras tankar står det alltså: Deras hus vara förutan ända, deras boningar blifva ifrå slägte till slägte, och de hafva stora äro på jordene. |
| 13 | Likväl kunna de icke blifva i sådana värdighet; utan måste hädan såsom fä. |
| 14 | Denna deras handel är allsamman galenskap; likväl lofva det deras efterkommande med sin mun. Sela. |
| 15 | De ligga i helvete såsom får, döden gnager dem; men de fromme skola hasteliga få råda öfver dem, och deras trotsan måste förgås; uti helvete måste de blifva. |
| 16 | Men Gud skall förlösa mina själ utu helvetes våld; ty han hafver upptagit mig. Sela. |
| 17 | Sköt der intet om, när en rik varder, om hans huses härlighet stor varder; |
| 18 | Ty han skall i sin dödstid intet med sig taga, och hans härlighet far intet efter honom; |
| 19 | Utan han tröstar på detta goda lefvandet, och prisar det, när en gör sig goda dagar. |
| 20 | Så fara de efter sina fäder, och få aldrig se ljuset. Korteliga: När en menniska är i värdighet, och hafver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä. |
