| 1 | Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. |
| 2 | Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig. |
| 3 | Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga. |
| 4 | När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig. |
| 5 | Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig? |
| 6 | Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt. |
| 7 | De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga. |
| 8 | Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet (säga de). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde. |
| 9 | Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem. |
| 10 | Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst. |
| 11 | Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa. |
| 12 | Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig? |
| 13 | Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill. Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse. |
