| 1 | Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om ett gyldene rosenspann, till att lära; |
| 2 | Då han stridt hade med de Syrer i Mesopotamien, och med de Syrer af Zoba; då Joab omvände, och slog de Edomeer i saltdalenom, tolftusend. |
| 3 | Gud, du som oss bortdrifvit och förstrött hafver, och vast vred, trösta oss igen. |
| 4 | Du, som jordena hafver berört och remna låtit, hela hennes refvor, den så förfallen är. |
| 5 | Ty du hafver bevist dino folke ett hårdt ting; du hafver gifvit oss en dryck vin, att vi omkullfalla måste. |
| 6 | Men du hafver dock gifvit ett tecken dem som dig frukta; hvilket de uppreste, att de skulle säkre vara. Sela. |
| 7 | På det dine vänner skola förlöste varda; så hjelp nu med dine högra hand, och hör oss. |
| 8 | Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill dela Sichem, och afmäta Succoths dal. |
| 9 | Gilead är min, min är Manasse; Ephraim är mins hufvuds magt; Juda är min Förste. |
| 10 | Moab är mitt tvättekar; mina skor sträcker jag utöfver Edom; Philistea fägnar mig. |
| 11 | Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho leder mig intill Edom? |
| 12 | Skall icke du göra det, Gud, som oss bortdrifver; och icke utdrager, Gud, med vår här? Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskors hjelp är fåfäng. Med Gudi vilje vi mägtig ting göra; han skall underträda våra fiendar. |
