| 1 | En Psalm Davids, för Jeduthun, till att föresjunga. |
| 2 | Min själ väntar allenast i stillhet efter Gud, den mig hjelper. |
| 3 | Ty han är min tröst, min hjelp, mitt beskärm; att intet ondt skall omstörta mig, ehuru stort det ock är. |
| 4 | Huru länge gån I så alle enom efter; att I mågen dräpa honom, såsom en lutande vägg, och en remnad mur? |
| 5 | De tänka allenast, huru de måga förtrycka honom; vinnlägga sig om lögn, gifva god ord; men i hjertana banna de. Sela. |
| 6 | Men min själ väntar allenast efter Gud; ty han är mitt hopp. |
| 7 | Han är min tröst, min hjelp, och mitt beskärm, att jag icke faller. |
| 8 | När Gudi är min salighet, min ära, mins starkhets klippa; mitt hopp är till Gud. |
| 9 | Hoppens uppå honom alltid; I folk, utgjuter edor hjerta för honom. Gud är vårt hopp. Sela. |
| 10 | Men menniskorna äro dock ju intet; de myndige fela ock. De väga mindre än intet, så månge som de äro. |
| 11 | Förlåter eder icke uppå orätt och öfvervåld; håller eder icke till sådant, det intet värdt är. Faller eder rikedom till, så lägger icke hjertat deruppå. |
| 12 | Gud hafver ett ord talat; det hafver jag ofta hört, att Gud allena mägtig är. Och du, Herre, äst nådelig; och lönar hvarjom och enom såsom han förtjenar. |
