| 1 | En Psalm Davids, då han var i Juda öken. |
| 2 | Gud, du äst min Gud, bittida vakar jag upp till dig. Min själ törstar efter dig, mitt kött längtar efter dig, uti ett torrt och törstigt land, der intet vatten är. |
| 3 | Der ser jag efter dig i dinom helgedom, att jag måtte skåda dina magt och äro. |
| 4 | Ty din godhet är bättre än lif. Mine läppar prisa dig. |
| 5 | Der ville jag gerna lofva dig i mina lifsdagar, och upplyfta mina händer, i ditt Namn. |
| 6 | Det vore mins hjertas fröjd och lust, då jag dig med gladom mun lofva skulle. |
| 7 | När jag mig i säng lägger, så tänker jag uppå dig; när jag uppvaknar, så talar jag om dig. |
| 8 | Ty du äst min hjelpare, och under dina vingars skugga vill jag fröjda mig. |
| 9 | Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig. |
| 10 | Men de stå efter mina själ, till att öfverfalla mig; de måste under jordena nederfara. |
| 11 | De måste falla i svärd, och räfvomen till lott blifva. Men Konungen fröjdar sig i Gudi; den vid honom svär, han skall prisad varda; ty de lögnmunnar skola tillstoppade varda. |
