| 1 | En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. |
| 2 | Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ. |
| 3 | Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig. |
| 4 | Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud. |
| 5 | De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade. |
| 6 | Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda. |
| 7 | Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud. |
| 8 | Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd. |
| 9 | Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom. |
| 10 | Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig. |
| 11 | Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill. |
| 12 | Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af. |
| 13 | De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig. |
| 14 | Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp. |
| 15 | Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten; |
| 16 | Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig. |
| 17 | Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet; |
| 18 | Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga. |
| 19 | Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull. |
| 20 | Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig. |
| 21 | Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen. |
| 22 | Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst. |
| 23 | Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo. |
| 24 | Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara. |
| 25 | Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem. |
| 26 | Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor. |
| 27 | Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa. |
| 28 | Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet. |
| 29 | Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda. |
| 30 | Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig. |
| 31 | Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse. |
| 32 | Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver. |
| 33 | De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva. |
| 34 | Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna. |
| 35 | Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres. |
| 36 | Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem. Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne. |
