| 1 | Davids oskyldighet, der han om söng Herranom, för Chus ords skull, den Jeminitens. |
| 2 | Uppå dig, Herre, tröstar jag, min Gud; hjelp mig ifrån alla mina förföljare, och undsätt mig; |
| 3 | Att de icke få mina själ fatt såsom lejon, och sönderslita henne efter ingen hjelpare är. |
| 4 | Herre min Gud, hafver jag sådant gjort, och är orätt i mina händer; |
| 5 | Hafver jag vedergullit dem ondt, som mig med frid läto, eller gjort dem skada, som mine fiender voro utan sak; |
| 6 | Så förfölje min fiende mina själ, och få henne fatt, och nedtrampe mitt lif på markena, och lägge mina äro uti stoft. Sela. |
| 7 | Statt upp, Herre, i dine vrede; upphäf dig öfver mina fiendars grymhet; och hjelp mig åter in i det ämbete, som du mig befallt hafver; |
| 8 | Att folket må åter församla sig till dig; och för deras skull kom upp igen. |
| 9 | Herren är domare öfver folken; döm mig, Herre, efter mina rättfärdighet och fromhet. |
| 10 | Låt på de ogudaktigas ondsko en ände varda, och fordra de rättfärdiga; ty du, rättfärdige Gud, pröfvar hjerta och njurar. |
| 11 | Min sköld är när Gudi, hvilken de rätthjertade hjelper. |
| 12 | Gud är en rätt domare, och en Gud, som dageliga hotas. |
| 13 | Vill man icke omvända sig, så hafver han hvässt sitt svärd, och spänt sin båga och måttar till; |
| 14 | Och hafver lagt der dödelig skott uppå; sina pilar hafver han tillredt, till att förderfva. |
| 15 | Si, denne hafver ondt i sinnet, med olycko är han hafvandes; men ett fel skall han föda. |
| 16 | Han hafver grafvit ena grop, och kastat der grant ut, och är i den gropena fallen, som han gjort hade. |
| 17 | Hans olycka skall uppå hans hufvud komma, och hans arghet uppå hans hjessa falla. Jag tackar Herranom för hans rättfärdighets skull, och vill lofva Herrans Namn, dens Aldrahögstas. |
