| 1 | En Psalm Assaphs, för Jeduthun, till att föresjunga. |
| 2 | Jag ropar med mine röst till Gud; till Gud ropar jag, och han hörer mig. |
| 3 | Uti mine nöds tid söker jag Herran; min hand är om nattena uträckt, och håller intet upp; ty min själ vill sig icke trösta låta. |
| 4 | När jag bedröfvad är, så tänker jag uppå Gud; när mitt hjerta i ångest är, så talar jag. Sela. |
| 5 | Min ögon håller du, att de vaka. Jag är så vanmägtig, att jag icke tala kan. |
| 6 | Jag tänker uppå den gamla tiden, på de förra år. |
| 7 | Jag tänker om nattena på mitt strängaspel, och talar med mino hjerta; min ande ransakar. |
| 8 | Månn då Herren förkasta evinnerliga; och ingen nåd mer bevisa? |
| 9 | Är det så alldeles ute med hans godhet; och hafver tillsägelsen en ända? |
| 10 | Hafver då Gud förgätit att vara nådelig; och tillyckt sina barmhertighet för vredes skull? Sela. |
| 11 | Men dock sade jag: Dermed qväl jag mig sjelf; den Högstas högra hand kan all ting förvandla. |
| 12 | Derföre tänker jag uppå Herrans gerningar; ja, jag tänker uppå din förra under; |
| 13 | Och talar om all din verk, och säger om din anslag: |
| 14 | Gud, din väg är helig; hvar är en så mägtig Gud, såsom du, Gud, äst? |
| 15 | Du äst den Gud, som under gör; du hafver bevisat dina magt ibland folken. |
| 16 | Du hafver förlossat ditt folk väldeliga, Jacobs barn och Josephs. Sela. |
| 17 | Vattnen sågo dig, Gud, vattnen sågo dig, och ängslades; och djupen stormade. |
| 18 | De tjocke skyar utgöto vatten; skyarna dundrade, och skotten foro deribland. |
| 19 | Det dundrade i himmelen, ditt ljungande lyste på jordene; jorden rördes och bäfvade deraf. |
| 20 | Din väg var i hafvet, och din stig i stort vatten; och man fann dock intet din fotspår. Du förde ditt folk, såsom en fårahjord, genom Mose och Aaron. |
