| 1 | En bön Davids. Herre, böj neder dina öron, och hör mig; ty jag är elände och fattig. |
| 2 | Bevara mina själ, ty jag är helig; hjelp du, min Gud, dinom tjenare, som sig uppå dig förlåter. |
| 3 | Herre, var mig nådelig; ty jag ropar dagliga till dig. |
| 4 | Fröjda dins tjenares själ; förty efter dig, Herre, trängtar jag. |
| 5 | Ty du, Herre, äst god och nådelig, af stor godhet allom dem som åkalla dig. |
| 6 | Förnim, Herre, mina bön, och akta uppå mina böns röst. |
| 7 | Uti mine nöd åkallar jag dig, att du dock ville höra mig. |
| 8 | Herre, dig är ingen lik ibland gudarna, och ingen är, som så göra kan som du. |
| 9 | Alle Hedningar, de du gjort hafver, skola komma och tillbedja för dig, Herre, och ära ditt Namn; |
| 10 | Att du så stor äst, och gör under, och allena Gud äst. |
| 11 | Visa mig, Herre, din väg, att jag må vandra i dine sanning; behåll mitt hjerta vid det ena, att jag ditt Namn fruktar. |
| 12 | Jag tackar dig, Herre, min Gud, af allt mitt hjerta, och ärar ditt Namn evinnerliga. |
| 13 | Ty din godhet är stor öfver mig, och du hafver frälst mina själ utu det djupa helvetet. |
| 14 | Gud, de stolte sätta sig emot mig, och de tyranners hop står mig efter mina själ, och hafva dig intet för ögon. |
| 15 | Men du, Herre Gud, äst barmhertig och nådelig, tålig, och af stora mildhet och trohet. |
| 16 | Vänd dig till mig, var mig nådelig; stärk din tjenare med dine magt, och hjelp dine tjenarinnos son. |
| 17 | Gör ett tecken med mig, att mig väl går, att de set, som mig hata, och skämma sig, att du med mig står, Herre, och tröstar mig. |
