| 1 | En undervisning Ethans, dens Esrahitens. |
| 2 | Jag vill sjunga om Herrans nåde evinnerliga, och hans sanning förkunna med minom mun, ifrå slägte till slägte; |
| 3 | Och säger alltså, att en evig nåd skall uppgå; och du varder dina sanning i himmelen troliga hållandes. |
| 4 | Jag hafver gjort ett förbund med minom utkorade; minom tjenare David hafver jag svorit: |
| 5 | Jag skall förskaffa dig en evig säd, och bygga din stol ifrå slägte till slägte. Sela. |
| 6 | Och himlarna, Herre, skola prisa din under, och dina sanning, uti de heligas församling. |
| 7 | Ty ho kan i skyn liknas vid Herran; och ibland gudarnas barn Herranom lik vara? |
| 8 | Gud är fast mägtig uti de heligas församling, och underlig öfver alla de som omkring honom äro. |
| 9 | Herre Gud Zebaoth, ho är såsom du, en mägtig Herre? Och din sanning är allt omkring dig. |
| 10 | Du råder öfver det stormande hafvet; du styrer dess böljor, när de upphäfva sig. |
| 11 | Du slår Rahab till döds; du förströr dina fiendar, med dinom starka arm. |
| 12 | Himmel och jord äro din; du hafver grundat jordenes krets, och hvad deruti är. |
| 13 | Norr och söder hafver du skapat; Thabor och Hermon fröjdar sig i ditt Namn. |
| 14 | Du hafver en väldig arm; stark är din hand, och hög är din högra hand. |
| 15 | Rättfärdighet och dom är dins stols stadfästelse; nåd och sanning äro för ditt ansigte. |
| 16 | Väl är de folke, som fröjdas kan; Herre, de skola vandra i dins ansigtes ljus. |
| 17 | De skola dagliga öfver ditt Namn glade vara, och i dine rättfärdighet härlige vara. |
| 18 | Ty du äst deras starkhets berömmelse, och genom dina nåde skall du upphöja vårt horn. |
| 19 | Ty Herren är vår sköld, och den Helige i Israel är vår Konung. |
| 20 | På den tiden talade du i en syn till dina heliga, och sade: Jag hafver uppväckt en hjelta, den hjelpa skall; jag hafver upphöjt en utkoradan utu folket. |
| 21 | Jag hafver funnit min tjenare David; jag hafver smort honom med mina helga oljo. |
| 22 | Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom. |
| 23 | Fienderna skola icke vara honom öfvermägtige, och de orättfärdige skola icke förtrycka honom; |
| 24 | Utan jag skall slå hans ovänner för honom, och de honom hata, vill jag plåga. |
| 25 | Men min sanning och nåd skall när honom vara; och hans horn skall i mitt Namn upphöjdt varda. |
| 26 | Jag skall sätta hans hand uti hafvet, och hans högra hand uti älfverna. |
| 27 | Han skall kalla mig alltså: Du äst min fader, min Gud och tröst, den mig hjelper. |
| 28 | Och jag skall göra honom till första sonen, den aldrahögsta ibland Konungarna på jordene. |
| 29 | Jag vill behålla honom mina nåd evinnerliga, och mitt förbund skall honom fast blifva. |
| 30 | Jag skall gifva honom en evig säd, och hans stol uppehålla, så länge himmelen varar. |
| 31 | Men om hans barn min lag öfvergifva, och i minom rättom icke vandra; |
| 32 | Om de mina stadgar ohelga, och min bud icke hålla; |
| 33 | Så vill jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor. |
| 34 | Men mina nåd vill jag icke vända ifrå honom, och icke låta mina sanning fela. |
| 35 | Jag vill icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra hvad af minom mun utgånget är. |
| 36 | Jag hafver en gång svorit vid mina helighet: Jag vill icke ljuga for David; |
| 37 | Hans säd skall evig vara, och hans stol för mig såsom solen. |
| 38 | Såsom månen skall han evinnerliga vid magt hållen varda, och såsom de vittne i skyn viss vara. Sela. |
| 39 | Men nu bortdrifver du och förkastar, och vredgas med dinom smorda. |
| 40 | Du bryter dins tjenares förbund, och trampar hans krono neder på jordena. |
| 41 | Du nederrifver alla hans murar, och låter hans fäste afbrytas. |
| 42 | Honom beröfva alle de der framom gå; han är sinom grannom ett gabberi vorden. |
| 43 | Du upphöjer hans ovänners högra hand, och gläder alla hans fiendar. |
| 44 | Ock hafver du hans svärds kraft borttagit, och låter honom ingen seger vinna i stridene. |
| 45 | Du förstörer hans renhet, och kastar hans stol till jordena. |
| 46 | Du förkortar hans ungdoms tid, och betäcker honom med blygd. Sela. |
| 47 | Herre, huru länge vill du dig så allstinges fördölja; och låta dina grymhet brinna såsom en eld? |
| 48 | Tänk huru stackot mitt lif är; hvi vill du alla menniskor fåfängt skapat hafva? |
| 49 | Hvilken är den der lefver, och intet ser döden; den sina själ friar utu helvetes hand? Sela. |
| 50 | Herre, hvar är den förra din nåd, den du David i dine sanning svorit hafver? |
| 51 | Tänk, Herre, på dina tjenares försmädelse, den jag bär i mitt sköt, af allom så mångom folkom; |
| 52 | Dermed, Herre, dine fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda. Lofvad vare Herren evinnerliga. Amen, Amen. |
