| 1 | En bön Mose dens Guds mansens. Herre, du äst vår tillflykt, ifrå slägte till slägte. |
| 2 | Förr än bergen vordo, och jorden och verlden skapade blefvo, äst du Gud, af evighet till evighet; |
| 3 | Du som låter menniskorna dö, och säger: Kommer igen, I menniskors barn. |
| 4 | Ty tusende år äro för dig såsom den dag i går framgick, och såsom en nattväkt. |
| 5 | Du låter dem gå sin kos såsom en ström; och äro såsom en sömn; likasom gräs, det dock snarliga förvissnar; |
| 6 | Det der bittida blomstras, och snart vissnar; och på aftonen afhugget varder, och förtorkas. |
| 7 | Det gör din vrede, att vi så förgås, och din grymhet, att vi så hasteliga hädan måste. |
| 8 | Ty våra missgerningar sätter du för dig, våra okända synder i ljuset för ditt ansigte. |
| 9 | Derföre gå alle våre dagar sin kos genom dina vrede; vi lykte vår år såsom ett tal. |
| 10 | Vårt lif varar sjutio år, åt högsta åttatio år; och då det bäst varit; hafver, så hafver det möda och arbete varit; ty det går snart sin kos, lika som vi flöge bort. |
| 11 | Men ho tror det, att du så svårliga vredgas? Och ho fruktar sig för sådana dine grymhet? |
| 12 | Lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måge förståndige varda. |
| 13 | Herre, vänd dig dock till oss igen, och var dinom tjenarom nådelig. |
| 14 | Uppfyll oss bittida med dine nåd; så vilje vi fröjdas, och glade vara i våra lifsdagar. |
| 15 | Gläd oss igen, efter det du oss så länge plågat hafver, efter det vi så länge olycko lidit hafve. |
| 16 | Bete dinom tjenarom dina gerningar, och dina äro deras barnom. |
| 17 | Och Herren, vår Gud, vare oss blid, och främje våra händers verk med oss; ja våra händers verk främje han. |
